AnnaSinaida

Hemma från jobbet nu.

Jag fick cykla till busshållplatsen för att hinna iväg. Vet ni hur ont man kan få i arslet av en sadel? Jo, jag ska berätta för er att det kan göra väldigt ont. Parkerade cykeln i en snödriva då cykelställen fanns precis därunder, kändes bra. Sen såg jag bussen komma och jag tänkte vara artig och ta av mig hörlurarna när jag skulle prata med chaffören (inte snick snacka fram till min hållplats utan bara säga vart jag skulle och sen gå och sätta mig), men då trasslade jag in allt i håret. Jag stod och slet och försökte lirka för att få loss och jag lyckades precis till det att bussen stannade framför mig. Smått tovig i håret, men vad gjorde det.
Vet inte varför, men det kändes som att alla kollade konstigt på mig. Kände mig så naken när jag åkte någonstans utan ett eller två barn i släptåg. Så jag tog fram en godispåse som jag hade förberett för denna färd. Och ungefär nu så var jag framme. Resan tog 12 minuter.
Jag stiger av bussen och känner mig lite stolt över att ha klarat av att ta mig till jobbet "som jag gjorde förr". Känner till och med ett litet leende sprida sig på mina läppar!

Så kommer det till hemfärden. Helgkvällar så är busstrafiken i Täbys bostadsområden inte den bästa. Bussen som tar mig från jobbet åker en gång i timman från stationen efter "min station", en rask promenad på kanske 10 minuter. Så gör jag mig i ordning för att gå och ställer en sista fråga till kollegan som kommer med ett längre svar än jag kunnat vänta mig. Ser att klockan tickar och den kvart jag hade hoppats på att få lunka dit i lugn och ro försvinner. När det är 10 minuter kvar så säger jag adjö och springer. Det gör jag hela vägen fram till den sista uppförsbacken. Jag känner hur jag börjar få svårt att andas, knäna viker sig, det smakar blod i munnen. Kanske inte behöver nämna det att träningstillfällena den "senaste tiden" varit knappa... När jag ser att bussen står kvar vid station får jag motivationen att råkuta allt jag kan för att hinna (att vänta en timma på nästa buss i kylan var inte ett alternativ). Så kommer jag fram och chaffören släpper in mig. Det jag får fram är tunga andningar och vaaa-(tugnt andetag)-llen(hostar och andas)-tuna.
Jag är ensam på bussen och sätter mig ner. Hinner få tillbaka andan och väntar på att bussen ska åka. Kollar på klockan och inser att det har tagit mig 5 minuter att ta mig från jobbet till bussen! Lite imponerad blev jag allt, men inser sen att jag kanske inte behövde "använda all årets motion i ett pass".
När bussen kommer in i Vallentuna känner jag mig sådär stolt igen! Tjohoo, har tagit mig både fram och tillbaka till jobbet kommunalt! Plingar när jag ser hållplatsen. Stiger av och inser att det inte var min hållplats. Traskar mot snödrivan där jag har parkerat cykeln. När jag börjar närma mig så ser jag den inte. Muttrar något om "dagens ungdomar och deras hyss", sen ser jag att drivan jag parkerat på ligger bakom drivan jag muttrat med. Cykeln står kvar!
Försöker vaddera sadeln med min mössa men det gick inte så bra. Så jag sitter som en ostbåge för att undvika den värsta smärtan mellan benen... Sen är jag hemma!

En resa som tar mig 7 minuter med bilen tog drygt en timma och en kvart kommunalt.
Gissa vad jag väljer nästa gång?